nu är det sista gången på ett tag framöver jag skriver här. jag känner att jag inte har nåt intressant att skriva i allafall, inte för allmänheten. de tankar & ord jag vill få ut känns inte rätt att skriva här. mitt liv är för komplicerat. ärligt talat tror jag att det alltid kommer att vara det. jag är inte tjejen som får vad hon vill ha. inte den som är normal och inte den som lever ett normalt liv. så är det bara. okej, jag erkänner, och som ni säkert redan märkt. det här är en deppsöndag. en deppkväll. en deppnatt. så nej, jag kommer inte vara särskilt positiv i mitt sista inlägg. men jag ska inte ljuga. egentligen är jag ganska lycklig, på många sätt. men ändå är det alltid något som fattas, något mer jag vill ha, något jag inte kan få. och det är just det där som stör mig.

är det så att jag aldrig blir nöjd, och aldrig kommer att bli heller. så egentligen kan jag lika gärna bara njuta och sluta oroa mig så mycket, sluta bli ledsen för små saker och sluta bry mig så enormt? för jag kommer aldrig känna mig helt fulländad i slutet i alla fall. eller har jag kanske för lite krav. ska man våga börja om, våga satsa mer och försöka få det där extra man vill ha. men tänk om man inte får det iallafall? och förlorar allt man hade. sen står man där utan någonting. då tror jag inte jag är särskilt nöjd då heller?

så istället fortsätter jag på samma spår som jag gjort i flera år nu. jag lever för stunden, och för det mesta är jag lycklig.  men minsta motgång, minsta fel, minsta grej. då sitter jag här och deppar. tycker synd om mig själv, undrar vad jag gör för fel. varför jag aldrig kan få vara tillräcklig. tillräckligt vacker. tillräckligt smart. tillräckligt bra. tillräckligt av allt. ni vet, så där tillräckligt fulländad så att räcker med BARA mig. jag undrar om jag någon gång i mitt liv kommer att få känna mig tillräckligt av allt det där, och lite till. och visst jag är bara 17, snart 18 år. jag har hela livet framför mig. men jag orkar inte vänta. jag vill ha allt nu. kärlek livet ut. karriär. lycka. och den där känslan av att känna att jag räcker till. att jag faktiskt gör det!

och efter allt som hänt i mitt liv. allt som hänt mina vänner. allt som händer runt omkring. då börjar man faktiskt undra om det finns någon kärlek? riktigt kärlek, evig kärlek. är det värt att leta efter, när det gör så fruktansvärt ont att börja om på nytt, att förlora den man älskar eller helt enkelt inte kunna få den man vill ha. jag begär inte att jag ska finna mitt livs kärlek nu, på sekunden. det kan vänta. men ändå är jag så fruktansvärt beronde av kärlek att det känns farligt.

just nu är jag kanske lycklig, men hur ser min framtid ut? det är så fruktansvärt jobbigt att varje dag vara rädd att förlora någon nära, just för att man vet att det gör så fruktansvärt ont. jag har varit med om det för många gånger känns det som, och jag vill aldrig vara med om det igen. det är så svårt att förklara hur man känner, oftast blir det bara fel. jag hoppas att ingen som läser detta inlägg tar åt sig, eller tar något fel. egentligen vet jag inte själv vad jag skriver, och det är inte riktat mot någon.

egentligen vill jag bara försöka hitta de rätta orden att förklara varför jag är jag & varför jag gör fel ibland. hitta ord som beskriver hur lycklig och tacksam jag är för det jag har och även ord som förklarar hur rädd jag är varenda sekund som jag är ensam. ensamheten är min största fiende, och det har sina anledningar att det blivit så. men det är något jag måste lära mig att leva med. för ensamheten gör dig starkare, eller hur? jag tycker själv att det senaste året har jag mognat, växt och blivit en stark människa. jag är stolt över mig själv NU. inte för vad jag gjort förr, hur jag bettet mig förr eller hur jag varit som människa förr. utan jag är stolt över den jag är nu, idag. men hade inget av det jag varit med om hänt, hade jag aldrig varit den jag är idag. allt har sin mening, som det så fint heter.

jag hoppas de människor som står mig närmast förstår mig till en viss del, när jag beter mig konstigt & dumt. självklart kan man inte skylla allt man gör på sin bakgrund, och det gör jag inte heller. jag menar bara att den kommer smygande ibland, och då blir allting mycket svårare.

hur som helst, jag är inget bra på att skriva och antaligen ser ni bara det här som en rörig, lång text som ni inte orkar läsa. men jag mår bättre. ibland är det enormt skönt att bara skriva, utan att egentligen bry sig om hur det blir. bara få ur sig sina tankar.

ha de bra, så hörs vi på obestämd framtid.
puss ewelina.

aldrig någonsin har jag blivit så illa behandlad.
aldrig någonsin har jag varit så lättlurad.
det finns inget mer att säga.
jag vill aldrig mer se solen gå upp,
och mitt hjärta har aldrig kännts så här obefintligt.
det går inte beskriva med ord det jag känner.
men det är så många som mår bra av att jag känner så här.
jag vill aldrig mer vara med om det här.
jag har aldrig i hela mitt liv mått så här fruktansvärt dåligt.